I augusti 1955 föddes en kull med två rexar efter Poldhu och den rexade honan Loveday, och vid det laget hade genetikerna, även med hjälp av andra parningar, kunnat fastslå att den rexade pälsen nedärvdes autosomalt recessivt. De katterna, såväl rexade som släthåriga bärare av rexanlaget, utgjorde grunden för Cornish rex som ras. Även om Ennismore och McAllister fick viss hjälp från andra kattuppfödare, bl.a. de kända kattdomarna Brian Stirling-Webb och Phyllis Hughes, fick de dra det tyngsta lasset. Efter den första tidens tidningsskriverier mojnade också intresset för och efterfrågan på rexkatter. Till slut insåg de båda damerna att de inte längre klarade av att ta hand om det dryga trettiotalet katter, och den 12 septemper 1956 valde de att låta avliva flertalet, inklusive Kallibunker och hans mor. Den åderlåtning av avelsbasen som detta medförde hade lätt kunnat innebära slutet på cornish rexens saga. Några rexar och bärare av rexanlag hade dock fått andra hem, bland dem Poldhu, som Stirling-Webb övertog i sista stund. Lamorna Cove, en dotter till Poldhu och Millie Brim, hade också exporterats till USA efter en parning med sin far, tillika morfar, och födde en kull i USA. En av honungarna, Diamond Lil of Fan-T-Cee, gick vidare via sin enda kull, och hanungen Marmaduke of Daz-Zling fick stor betydelse inte bara för amerikansk utan för all Cornish rex-avel genom sin talrika avkomma.

P.g.a. den smala avelsbasen företog man tidigt flera olika inkorsningar. Man använde såväl britter (t.ex. den i brittaveln oerhört inflytelserika blåcremefärgade honan Broughton Jane), burma (varav honan Fernreig Sultana var den första) och siames. Sakta men säkert byggde man på båda sidor av Atlanten upp en mer stabil avelsbas. När man 1960 hittade den krullhåriga hankatten Kirlee, Devon rexens urfader, företogs också parningar mellan honom och ett flertal Cornish rex honor och bärare av Cornish rex-anlag. Det visade sig visserligen snart att Kirlees rexanlag var helt skilt från Cornish rexens, men det dröjde till 1965 innan samaveln mellan Cornish rex och Devon rex upphörde. I mellantiden hade Devon rex-anlaget fått en ganska stor spridning inom Cornish rex-stammen. Detta fick en del negativa konsekvenser, bl.a. att ett hos Devon rex vanligt anlag för partiell hårlöshet överfördes till cornish rex-stammen och att en del katter som såg ut som Cornish rex egentligen var Devon rex och tvärtom. Behovet av ”rena” Cornish rex-katter utan Devon rex-inslag ökade.

År 1965 importerades från Canada till Storbritannien en blå Cornish rex-hane, som hette Riovista Kismet. Han var direkt ättling till Lamorna Cove, men hade också ”nytt blod” och fick mycket stort inflytande i Cornish rex-aveln. Det fick också German rex, vars rexanlag hade befunnits vara indentiskt med eller i varje fall så överensstämmande med Cornish rex-anlag att parningar mellan Cornish rex och German rex gav enbart rexad avkomma.

Med hjälp av German rex- och Cornish rex-ättade katter kunde några brittiska uppfödare bygga upp stammar med enbart Cornish rex-anlag. I USA fortsatte man länge att betrakta alla rexar, oberoende av krullhårighetens genetiska orsak, som en enda ras, men genom att Devon rex-katterna var så ytterligt fåtaliga och att deras ägare inte samavlade dem med andra raserna fick Devon rex-anlag där mindre spridning. Däremot inkorporerades flera amerikanska rexmutationer i American rex, t.ex. Oregon rex, California rex, Pennsylvania rex och troligen också Connecticut rex, men det är okänt om dessa anlag har följt med i aveln och förts vidare till de nutida amerikanska Cornish rex-katterna så att dessa eventuellt är dubbel eller trippelrexade (t.ex. både Cornish-rexade och Oregon rexade på samma gång).

År 1965 godkändes Cornish rex provisoriskt av brittiska GCCF, och 1967 blev den helt godkänd av GCCF, medan amerikanska CFA faktiskt hade godkänt rasen redan 1954. FIFe godkände Cornish rex 1967, och den första katten importerades till Sverige från Danmark året därpå. Den följdes av flera importerade katter, och en svensk stam byggdes snabbt upp eftersom efterfrågan på de ovanliga katterna var ganska stor, bl.a. genom att det ryktades att allergiker kunde ha rexkatt utan besvär. Rexuppfödarna mötte dock starkt motstånd inom SVERAK. Eftersom katternas stamtavlor inte bara visade Cornish rex i fyra led utan också andra raser belades de med olika avelsrestriktioner. Detta ledde till att man hellre inavlade för att på det sättet snabbt få fram katter med fyra rena Cornish rex-generationer än att importera de katter som kunde ha breddat avelsbasen. Inaveln ledde till en ökning av antalet navelbråck och en allvarlig temperamentsförsämring. Även i Storbritannien hade man observerat inavelsproblem, men där kunde man motverka dessa genom att korsa in Russian blue.

Så småningom insåg även de svenska uppfödarna att man måste undvika de svårhanterliga katterna i aveln. En oförmodat snäll hane, Lustgårdens Curly Cervantes och en Russian blue-ättad, norskägd hane vid namn Chaumier spelade stor roll för Cornish rex-rasens temperamentsförbättring, liksom flera senare importerade katter på 1980-talet, varför flertalet av dagens svenska Cornish rex- katter inte bara är vackra utan också trevliga katter. År 1992 registrerades 112 cornish rex-katter inom SVERAK och sedan dess har antalet bara ökat.