Devon rex
Kattvärldens Gremlin
En Devon Rex är i sitt och i sitt sätt och i sitt temperament mycket lik sin ”släktras” Cornish Rex. Devonen är en riktig kompis, livlig, intelligent, nyfiken och mycket företagsam. Devonen väldigt nyfiken och deltar i hög grad i ägarens dagliga sysslor. Ofta utvecklas ett mycket personligt förhållande ägare mellan ägare och katt. Många kallar en Devon för Ap-katt, de kan hänga i en gardin och hitta på all världens bus. De anses också vara lite hundlika. Sammanfattat -en väldigt social aktiv och ofta en riktigt mysig och gosig knäkatt.
Rasbeskrivning
En Devon Rex är en mycket social varelse och vill vara med på allt som händer där den är. Den vill vara i centrum och få massor av uppmärksamhet. Devon Rex har oftast lätt för nya kontaker och miljöer. (Den kan till och med må bra av utmanigen att se något nytt för att inte bli uttråkad.) En livlig och intelligent ras, som är väldigt företagsam och påhittig för att få det som den älskar, din uppmärksamhet.
Ett hett tips är att säkra hemmet mot Devon Rexens framfart genom att tex att fästa krukor och porslin men dubbelhäftande tejp eller kanske hellre att gå halva vägen och anpassa hemmet så alla får sitt utrymme. Devon som ras har alltså ett stort behov av stimulans och kräver en ägare/familj som har tid att ägna sig mycket åt den.
Pälsen är kort, tunn och lockig och hårar obetydligt. Ingen pälsvård är nödvändig. Devon Rex älskar värme och passar sig i inte som utekatt i vårt svenska och för det mesta kyliga klimat.
Rasen är sund och frisk rent generellt. Inga specifika uppdagade hälsoproblem är direkt kända. Den ärftliga hjärtsjukdomen HCM förekommer i viss utsträckning. Därför det är viktigt att se till att få sin Devon Rex scannad hos en kardiolog flera gånger under dess livstid för att upptäcka eventuella problem med det och medicinera i tid. Läs mer om HCM här.
Historia
Den första kända registrerade Devon Rex-katten var en hane vid namn Kirlee som föddes hos Beryl Cox i Devon Shire, England. Kirlees moder var en släthårig sköldpadd med vitt som miss Cox hade tagit hand om. Fader till Kirlee var möjligen en krullhårig svart katt som höll till i en nedlagd tenngruva. Föräldradjuren var troligen nära släkt.
Miss Cox födde upp rexkaniner och hade läst om de krullhåriga katter som man tio år tidigare hade tillvaratagit i granngrevskapet Cornwall. Hon tog kontakt med GCCF i hopp om att Kirlee skulle kunna komma Cornish Rex-aveln till godo.
År 1961 övertogs Kirlee av den kände domaren och uppfödaren Brian Stirling-Webb. Det underlättade Kirlees användning i avel. Trots att Kirlees utseende skilde sig från Cornish Rex-katterna skickade ägare till Cornish Rex glatt sina honor till Kirlee för parning. Resultatet blev dock en besvikelse eftersom alla kattungar blev normalt släthåriga. Detta visade att Kirlees krullhårsanlag var skilt från Cornish rex-katternas.
När Kirlee parades med britt- och burmahonor och döttrarna sedan återparades med honom blev utfallet ca 50 % krullhåriga ungar. När dessa avkommor parades med varandra blev alla deras ungar krullhåriga. Kirlees och andra Devon Rexars krullhårsanlag nedärvs alltså recessivt.
Dessvärre avsåg man vid den här tiden att bara avla fram en enda krullhårig katt-ras och samaveln mellan Cornish Rex och Devon Rex fortsatte. Detta gjorde att det med tiden fanns en del rexkatter som var ”dubbelrexade” dvs på en och samma gång var de både Cornish Rex och Devon Rex. Det kunde också vara så att en katt utseendemässigt kunde verka höra till den ena rasen men vad hårlaget angick hörde till den andra. Övriga utseendemässiga anlag är inte kopplade till krullhårsanlaget.
1965 tyckte flertalet rexuppfödare att det var dags att dela på anlagen och satsa på att tillvarata de skilda rex-typerna med olika rasstandarder. Dessvärre gjordes några grova tabbar i de båda provisoriska rex-standarderna. (1965 och 1967 och även 1972. I de första angavs att pälsen skulle sakna täckhår och i den senare godkände man vitfläckighet endast hos sköldpaddsfärgade katter trots att sådana måste ge såväl svart-vita som röd-vita ungar.)
För att bredda den mycket smala avelsbasen utparades Kirlee och hans ättlingar med flera andra raser. Främst användes Brittisk korthår, Burma och Siames men även chinchillafärgad Perser. Detta medför att rasen fortfarande kan komma att bära på recessiva anlag som kan påverka utseendet. Siames- burma- eller tonkines-utfärgning eller långhårig päls. Olika päls-utfärgningar så som maskning gör ingen skillnad eftersom alla pälsfärger är godkända inom rasen men långhåriga Devon Rex-katter är inte godkända i rasens standard varken för utställning eller för vidare okontrollerad avel. (Trots detta blir de få katter som framkommer med dessa gener mycket söta och behöver även de få kärleksfulla hem).
Devon Rexen tilltalade i alla fall många och redan efter fem år kunde ett fåtal katter exporteras till bl.a. Nederländerna och Danmark. Till Sverige kom den första importerade katten 1967 och intresset för Devon Rex ökar fortsatt.
Trots den rasblandade bakgrunden fann man, i Storbritannien lika väl som i de andra länderna, att avelsbasen var för snäv. Man påbörjade olika, kontrollerade, utparningsprogram med andra raser för att fortsatt motverka inavel och de problem som en allt för smal avelsbas kan medföra.
Utparningar sker fortfarande i viss mån inom rasen. Resultaten av dessa medför normalt en tillfällig typ-försämring men på sikt ger en bredare avelsbas med rätt urval förhoppningsvis ett resultat av ännu bättre katter hälsomässigt och utseendemässigt.
Utseende
Många tycker att Devonlooken ger intrycket av en fladdermus eller någon av karaktärerna, Gizmo ur 80-talsfilmen Gremlins eller utomjordingen Yoda i filmerna Starwars.
Kroppen är medellång och slank men ändå fast och muskulös. Bröstkorgen är förhållandevis bred och välvd och gör att katten framifrån ser en aning hjulbent ut. Benen är starka och tassarna små och ovala. Svansen är lång.
Pälsen är lockig eller vågig och skall täcka hela katten, tunnare på magen. Den består nästan enbart av underull men ”rester” av det yttersta pälslagret, så kallade täck- eller stickelhår, kan finnas kvar hos vissa individer och då främst längs ryggen. Pälsen kan där kännas något sträv. Alla pälsfärger och mönster är godkända hos Devon Rex och rasen förekommer i de flesta färgvarianter. Även vitfläck i varierande utbredning har kommit att bli allt populärare och finns i stor utsträckning på alla olika färger och mönster.
Huvudet är kort, relativt brett och kilformat med framträdande kindben. Kort nos och en markerad haka. I profil syns en markerad pannavsats ett så kallat stop. Ögonen är stora, ovala och något snedställda. Öronen är mycket stora, breda vid basen, lågt sittande och något utåtvinklade.
Allergi
Många söker sig till Devon Rex då man hoppas på att rasen ska vara allergivänlig. Man kan inte säga att allergiker tål Devon Rex. För vissa personer så funkar det med en Devon, för andra inte. Det beror helt och hållet på individ och hur ens allergi ter sig, att köpa en Devon Rex utan att först ha försäkrat sig om att man inte har allergi kan sluta väldigt tråkigt. Är man osäker kan man besöka en uppfödare för att ”provnosa”. Reagerar man inte kan man gnugga in katterna i ett örngott och sova på det. Och har man tur, kanske man kan låna hem en kisse några dagar för att testa och se. Många allergiker har en rexkatt, men lika många har försökt med provnosning och har reagerat.
Läs vidare om...
