Cornish rex

Rasbeskrivning

Cornish rex avskyr tvång och kan vara viljestark men är samtidigt mycket läraktig och lyhörd.
Den är lätt att lära att gå i koppel eller att utföra enklare trick. Många Cornishar är väldigt nyfikna,
vilket gör det viktigt att säkra hemmet för en busig Cornish rex.
Krukor, porslin och annat roligt kan hamna i kläm när en Cornish far fram.

Rasen passar bäst som innekatt – den älskar värme och uppskattar inte vårt kyliga klimat.
Dessutom är den till naturen så pass nyfiken och social att den lätt kan försätta sig i farliga situationer om den är lös ute.

Pälsen är mycket lättskött, till vardags behövs ingen pälsvård och den fäller sparsamt.
Cornish rex har stort behov av stimulans och om ägaren är borta mycket kan den därför behöva sällskap av en annan katt.
I övrigt har den samma behov som andra katter.

Rasen är sund och frisk rent generellt.
Många uppfödare väljer att hjärtskanna sina avelskatter hos kardiolog för hjärtsjukdomen HCM för att det inte ska bli ett problem inom rasen.

Man har upptäckt att PRA rdAc finns hos Cornish rex.
Hur utbredd sjukdomen är inom rasen är inte känt ännu då det är väldigt få katter som testats för PRA rdAc. Därför är det viktigt att man använder enbart katter med känd PRA rdAc-status i avel.

Historia

Krullhåriga katter har observerats på många håll världen över, förmodligen under lång tid, men åtminstone sedan 1930-talet. Tidigare hade intresset för sådana katter varit ljumt, men när den rödvita hankattungen Kallibunker föddes den 21 juli 1950 var tiden tydligen mogen för att den märkliga pälsen skulle tas till vara i kattaveln. Kallibunker föddes av den normalpälsade, sköldpaddsvita honan Serena på en gård i Cornwall. Fadern var okänd, men troligen nära besläktad med modern. Gården och Serena ägdes av Nina Ennismore, som hade viss erfarenhet av rexkaninavel och därför insåg att det skulle vara möjligt att avla fram en ras med krullhåriga katter. Hos henne bodde också kusinen och veterinären miss McAllister, och tillsammans beslöt de att genomföra ett avelsprogram för att fastställa nedärvningen. Efter något år anlitades de kända genetikerna A.C. Jude och A.G. Searle för råd och vägledning, vilket ledde till att nyheten om de krullhåriga katterna spreds. Man beslutade att kalla pälsstrukturen rexad, vilket ledde till att katterna kallades rex.

Under första halvåret 1953 parades Kallibunker med sin mor och med sin syster Orange Girl, och i kullarna föddes en respektive två rexade ungar, förutom flera normalpälsade. Under andra halvåret samma år upprepades parningen mellan Kallibunker och Serena, och han parades med sin syster Butterfly, vilket resulterade i två rexade ungar i vardera kullen. 1954 parades Kallibunker åter med Orange Girl vilket resulterade i tre rexade ungar. Hans rexade son, den blåsköldpaddsfärgade Poldhu, parades med sin släthåriga dotter Millie Brim, vilket gav tre rexar.

I augusti 1955 föddes en kull med två rexar efter Poldhu och den rexade honan Loveday, och vid det laget hade genetikerna kunnat fastslå att den rexade pälsen nedärvdes autosomalt recessivt. Dessa katter, såväl rexade som släthåriga bärare av rexanlaget, utgjorde grunden för Cornish rex som ras. Även om Ennismore och McAllister fick viss hjälp från andra kattuppfödare, bland andra de kända kattdomarna Brian Stirling-Webb och Phyllis Hughes, fick de dra det tyngsta lasset. Efter den första tidens tidningsskriverier mojnade intresset för och efterfrågan på rexkatter. Till slut insåg damerna att de inte längre klarade av att ta hand om det dryga trettiotalet katter, och den 12 september 1956 valde de att låta avliva flertalet, inklusive Kallibunker och hans mor. Denna åderlåtning av avelsbasen hade lätt kunnat innebära slutet på Cornish rexens saga. Några rexar och bärare av rexanlag hade dock fått andra hem, bland dem Poldhu, som Stirling-Webb övertog i sista stund. Lamorna Cove, en dotter till Poldhu och Millie Brim, hade exporterats till USA efter en parning med sin far, tillika morfar, och födde en kull i USA. En av honungarna, Diamond Lil of Fan-T-Cee, samt hanen Marmaduke of Daz-Zling fick stor betydelse inte bara för amerikansk utan för all Cornish rex-avel.

På grund av den smala avelsbasen företog man tidigt flera olika inkorsningar. Man använde såväl britter (till exempel den i brittaveln oerhört inflytelserika blåcremefärgade honan Broughton Jane), burma (varav honan Fernreig Sultana var den första) och siames. Sakta men säkert byggde man på båda sidor av Atlanten upp en mer stabil avelsbas. När man 1960 hittade Kirlee, Devon rexens urfader, gjordes parningar mellan honom och ett flertal Cornish rex-honor och bärare av Cornish rex-anlag. Det visade sig snart att Kirlees rexanlag var helt skilt från Cornish rexens, men det dröjde till 1965 innan samaveln mellan Cornish Rex och Devon rex upphörde. Devon rex-anlaget hade då fått en ganska stor spridning inom Cornish rex. Detta fick en del negativa konsekvenser, bland annat att ett hos Devon rex vanligt anlag för partiell hårlöshet överfördes till Cornish rex-stammen och att en del katter som såg ut som Cornish rex egentligen var Devon rex och tvärtom. Behovet av ”rena” Cornish rex-katter utan Devon rex-inslag ökade.

År 1965 importerades från Kanada till Storbritannien en blå Cornish rex-hane vid namn Riovista Kismet. Han var direkt ättling till Lamorna Cove, men hade också ”nytt blod” och fick mycket stort inflytande i Cornish rex-aveln. Det fick också German rex, vars rexanlag hade befunnits vara identiskt med, eller i varje fall så överensstämmande med, Cornish rex-anlaget att parningar mellan Cornish rex och German rex gav enbart rexad avkomma.

Med hjälp av German- och Cornish rex-ättade katter kunde några brittiska uppfödare bygga upp stammar med enbart Cornish rex-anlag. I USA fortsatte man länge att betrakta alla rexar, oberoende av rexingens genetiska bakgrund, som en enda ras. Däremot inkorporerades flera amerikanska rexmutationer i American rex, till exempel Oregon rex, California rex, Pennsylvania rex och troligen också Connecticut rex, men det är okänt om dessa anlag har följt med i aveln och förts vidare till de nutida amerikanska Cornish rex-katterna, så att dessa eventuellt är dubbel- eller trippelrexade (till exempel både Cornish- och Oregonrexade på samma gång).

År 1965 godkändes Cornish rex provisoriskt av brittiska GCCF, och 1967 blev den helt godkänd av GCCF, medan amerikanska CFA faktiskt hade godkänt rasen redan 1954. FIFe godkände Cornish rex 1967, och den första katten importerades till Sverige från Danmark året därpå. Den följdes av flera importer, och en svensk stam byggdes snabbt upp eftersom efterfrågan på de ovanliga katterna var ganska stor, bland annat genom ryktet att allergiker kunde ha rexkatt utan besvär. Rexuppfödarna mötte dock starkt motstånd inom SVERAK. Eftersom katternas stamtavlor inte bara visade Cornish rex i fyra led utan också andra raser, belades de med olika avelsrestriktioner. Detta ledde till att man hellre inavlade för att snabbt få fram katter med fyra rena Cornish rex-generationer än att importera de katter som kunde ha breddat avelsbasen. Inaveln ledde till en ökning av antalet navelbråck och en allvarlig temperamentsförsämring. Även i Storbritannien hade man observerat inavelsproblem, men där kunde man motverka dessa genom att korsa in Russian Blue.

Så småningom insåg även de svenska uppfödarna att man måste undvika de svårhanterliga katterna i aveln. En oförmodat snäll hane, Lustgårdens Curly Cervantes, och en Russian Blue-ättad, norskägd hane vid namn Chaumier spelade stor roll för Cornish rex-rasens temperamentsförbättring, liksom flera senare importerade katter på 1980-talet. Därför är flertalet av dagens svenska Cornish rex-katter inte bara vackra utan också trevliga katter. År 1992 registrerades 112 Cornish rex-katter inom SVERAK och sedan dess har antalet ökat.

Utseende

Rasen är högbent med slank, fast och muskulös kropp. Buklinjen önskas något uppdragen och ryggen lätt och elegant krökt. Benen är slanka och raka med små, ovala tassar. Svansen är lång och smal. Helhetsintrycket är både elegant och kraftfullt och katten påminner om en vinthund. Huvudet är medellångt och kilformat med strama, rena linjer. I profil ska en rak linje synas från pannans mitt och ner till nosspegeln, alternativt en mjuk båge. Hakan är tydligt markerad. Ögonen är medelstora och mandel- eller citronformade. De strama linjerna och den vakna blicken ger ett aristokratiskt uttryck. Öronen är påfallande stora, breda vid basen och högt placerade. När katten lystrar är de näst intill parallellt ställda.

Pälsen, som är rasens främsta kännetecken, saknar det yttersta pälslagret, täckhåren. Pälsen är vågig, mycket kort och silkesmjuk. Framför allt på ryggen och sidorna bildar pälsen prydliga ”tvättbrädesvågor”. För att kattens eleganta linjer ska framhävas bör pälsen ligga tätt intill kroppen. Alla pälsfärger är godkända (poäng för färg ges ej på utställning) och de flesta förekommer, fastän vissa är mer ovanliga. Alla ögonfärger är godkända.

Allergi

Många söker sig till Cornish rex då man hoppas på att rasen ska vara allergivänlig. Man kan inte säga att allergiker tål Cornish rex. För vissa personer så funkar det med en Cornish rex, för andra inte. Det beror helt och hållet på individ och hur ens allergi ter sig, att köpa en Cornish Rex utan att först ha försäkrat sig om att man inte har allergi kan sluta väldigt tråkigt. Är man osäker kan man besöka en uppfödare för att ”provnosa”. Reagerar man inte kan man gnugga in katterna i ett örngott och sova på det. Och har man tur, kanske man kan låna hem en kisse några dagar för att testa och se. Många allergiker har en rexkatt, men lika många har försökt med provnosning och har reagerat.